Det hela började på torsdagsnatten till fredagen den 16 september.

Jag vaknade kl 00.56 typ och gick på toa som så många andra nätter.

Skillnaden var när jag kom tillbaka till sängen och la mig kände jag vilka tydliga mensvärkar jag fick, som strålade ut i ryggen. Inte så att jag inte kunde leva med dom men det var ju inte skönt. Jag trodde det bara var några förvärkar som skulle försvinna igen och försökte somna, men icke, det blev fler och fler och hela tiden med jämna mellanrum. Jag tänkte att jag skulle klocka bara för kul och se (jag trodde ju fortfarande att det var små förvärkar). Mellanrummen var med 4-5 minuter och ju längre tiden gick desto starkare blev dom.

När klockan var ca 04.30 tog jag ett glas Alvedon i hopp om att få sova lite, det gick sådär, värkarna dämpades något och jag lyckades slumra till emellanåt.

Vid 06.50 ringer Mickes väckarklocka och jag säger till honom att jag vill att han stannar hemma på dagen för att ifall vi ska åka ner. Sen kliver jag upp, fortfarande med värkar, klär på mig och tänker att jag ska gå min morgonpromenad. Ringer upp mamma och förvarnar henne att något är på gång och hon säger att jag ska fortsätta hålla lite koll på tiden mellan och att ringa förlossningen om det blir tätare.

Hela dagen passerar med likadana värkar och vid 13-tiden ringer jag förlossningen, dom säger att vi gärna får vänta in tätare värkar eller komma ner och göra en undersökning för att se hur det ligger till.

Vid ca 14.30 åker vi ner till förlossningen och dom sätter igång sån CTG-kurva för att se hjärtslagen och sammandragningarna. Hjärtslagen såg fina ut och värkarna kom med ca 5-6 minuters mellanrum. Sen undersöker hon mig och säger att jag är öppen ca 1,5 cm. (Alltså ingenting!) Det var ju inte en så rolig överraskning att bara vara öppen 1,5 cm och ha så ont som jag redan hade. Men hon sa att hon trodde vi ses igen under helgen.

Vi åker mot affären för att handla, det var ju fredag och vi handlar alltid på fredagarna. Värkarna blir tätare och tätare och starkare hela tiden.

Väl hemma ringer jag mamma och hon säger att jag får bestämma när vi ska åka ner, men hellre är jag hemma och väntar in tiden än att ligga där nere och vänta så vi avvaktar. Jag går på toa och märker att jag blöder ganska mycket sen besöket på förlossngningen, blir lite orolig men har så ont att jag hoppar i duschen och spolar magen och ryggen med varmvatten, hjälpte inte ett skit tyckte jag, Micke sitter bredvid mig i badrummet och tränar profylaxandning.

Tiden går och Lizette kommer förbi med sina muffins som bara hon åt (haha) och vi klockar värkarna, ca 3-4 minuter mellan. Smärta smärta smärta, det gjorde så grymt ont! Jag gjorde klart för Micke att vi aldrig mer kommer att ligga utan kondom och att det är såna här situationer som borde göra så att föräldrar varnar sina barn för oskyddat samlag.

När klockan är kanske 22.30 ringer jag mamma att hon får komma in till stan för jag fixar inte detta längre. Hon kastar sig i bilen och är inne på ett litet kick.

På förlossningen känner man att jag fortfarande bara är öppen 1,5 cm och jag får morfinspruta i rumpan för att jag ska få sova lite. Ja jag sov väldigt lite, typ två timmar innan värkarna blev extremt starka! Mamma satt bredvid mig och klappade mig på magen och även om det egentligen inte hjälpte var det behövligt och mysigt mitt i all smärta.

Tiden gick och när klockan var kanske strax efter 04 på lördagsmorgonen fick vi komma in på ett förlossningsrum och barnmorskan kände efter, JA! Öppen 4 cm, nu händer det iaf något! Typ en kvart senare när hon beställt epiduralen kände hon att jag var öppen 5 cm.

Dags för bedövning och in kommer en skitsnygg narkosläkare och där ska jag ligga med rumpan i vädret för att han ska plantera en mask i min ryggrad. Micke fixade inte sprutan och gick ut. När bedövningen var satt började ett mildare paradis!

Jag blev mig själv igen. Värkarna försvann nästan helt och jag blev glad igen.

Däremot var det inte så bra att värkarna stannade upp så jag fick dropp men bebisen verkade inte må så bra av droppet så dom fick gå upp med ett rör genom muttan och ta blodprov på huvudet men allting var bra så dom ökade droppet lite för att det skulle hända nåt.

Tiden gick och sakta men säkert öppnade jag mig och tillslut var det öppet helt men det var en kant i vägen som huvudet var tvunget att passera innan man kunde förlösa. Paniken steg när jag kände krystvärkarna börja och kanten var ännu inte borta. Det var nog det värsta under hela förlossningen, att inte få krysta när krystvärkarna kom. Det var sån konstig känsla, gjorde inte ont direkt utan med påfrestande att något stort och hårt tryckte neråt och jag kände mig verkligen extremt bajsnödig. Jag sa till mamma att ringa efter barnmorskan för jag fixar inte att stå och knäböja och dansa ner huvudet förbi kanten längre, det gick bara inte.

Barnmorskan kommer in och säger att det är dags, nu kan jag krysta när jag vill. Jag kunde få krysta stående eller liggande eller sittande på toa om jag ville för i början skulle det tränas och töjas. Jag har för mig att jag ligger ner hela tiden och jag har för mig att det inte blir så mycket töjande i början, minnena börjar suddas ut just under krystprocessen. Hur som helst så var inte krystvärkarna varken särskilt täta eller långa och det var helt otroligt hur barnmorskan kunde be mig krysta tre gånger under varje värk och ännu mer otroligt hur jag orkade. Jag sa att jag inte klarar det, och jag kände verkligen i hela kroppen hur utmattad jag var, men ändå tryckte jag på en gång till när hon sa till mig.

Näst sista krystvärken kände jag hur det plötsligt spändes upp och började brännas, då var huvudet på väg ut, den smärtan är obeskrivlig, fy fan så ont det gjorde. Barnmorskan säger att nästa värk är bebisen ute och jag tar i för kung och fosterland och känner hur huvudet trycks ut, tar ett nytt andetag och plötsligt var hela bebisen ute! All smärta var borta och tårarna flödade. Vår son hade fötts.

När Tjelvar var ute och Micke hörde hans lilla ynkliga pip kom han in direkt.

Det är helt ofattbart vad man som människa kan göra, föda ett barn liksom. Det är så stort! Jag kan verkligen inte fatta det och inga ord räcker till för att beskriva kärleken jag känner.

Min älskade lilla familj!

 

Line

27 september 2011 12:21

Va fint vännen. Längtar till imorrn! <3

http://rauknrolla.wordpress.com

 

Madde

27 september 2011 20:44

All kärlek till er!!!!!!! <3 <3 <3 är så stolt över dig!!!!!!!

 

My

28 september 2011 01:29

Sänder massvis med kärlek från Skåne. Vilken fantastisk förlossningsberättelse. Pussa lilla Tjelvar från oss, vi saknar er! <3

 

Anonym

29 september 2011 17:18

Hur kändes bedövningssprutan? Den verkar riktigt läskig..

 

Helena

6 oktober 2011 08:48

Va fint skrivet, längtar tills jag får komma o hälsa på underverket o de stolta föräldrarna =) Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förutom lite magknip som kommer och går idag så har jag ett AAAS BRA liv verkligen! ...

1. Är du kär? Absolut!2. Humör just nu: Glad med uttråkad!3. Vem är nummer 9 i din kontaktlista? Bilregister. 4. Vad sa du senast: Typ "Vi ses imorn, jo, bra, hälsa, puss puss, hejdå".5. Är du allergisk? Nej.6. Fisk eller badkruka: Då är jag nog b...

Slängde ihop en halsvärmare till Weronica idag. Tog ca fyra timmars oavbruten stickning/virkning. Stickad med rundstickor nr 4 och 6 i ett 50/50 ull/akrylgarn. Blommor virkade med nål 6 och 2,5. ...

1. Hur gammal är du? Snart 25! :) 2. Hur gammal känner du dig? Något äldre än 25 iaf! 3. Vad har du gjort i dag? Oj har vart fullt upp, umgåtts med mamma, tagit hand om sjuk son, gjort massa ärenden, handlat, umgåtts med min lover osv.. 4. V...

Hej Susanne!   Jag hade sån tur när jag letade efter Pippis mönster att jag hittade detta gratis så du ska självklart också få det! Lägger in länkarna till originalmönstret här nedan! Hoppas innerligt att Pippi kommer hjälpa ditt barnbarn at...