Idag har jag en riktig skit dag. Jag tror jag vet vad panikångest är för nåt nu!
Ångest över att vi är instängda i denna lägenhet några dagar till pga att delar av familjen ligger magsjuka mellan varven. Vi KAN inte åka nånstans, träffa nån, göra nåt, Tjelvar är sur och rastlös för att han saknar dagis och ungarna där. Jag är rastlös för att bara gå hemma och inte göra nåt.

Men värst av allt är saknaden efter Mommo. Har sån grym, vidrig ångestklump i bröstet för att jag saknar henne så mycket. Vill åka dit, men lägenheten är ju tom, ingen alls där, vill ringa men ingen kommer svara, vill bara träffa och prata med mommo! Kan inte fatta. Det blir bara värre för varje dag som går.
Känner att jag skulle behöva en dos av mamma nu, varför får man inte bo kvar med sin mamma resten av livet? Och varför tas människor ifrån oss? Människor som alltid var glada och aldrig gjorde någon illa? Snart har det gått ett år. Det är vidrigt. Jag vill ha min mormor tillbaka!

Som grädde på moset förvånar det inte mig om det är jag som ska bli sjuk härnäst.